Första dagarna Carrickmacross, Irland

Hej!

Vid måndagskväll kom vi fram till Irland med flyget, därefter så mötte vi upp en trevlig kvinna från Equipeople, hon hjälpte oss att skriva ut våra bussbiljetter och följde därmed med oss till rätt buss. Resan tog en timme men gick fortare än trott då utsikten från bussen var väldigt vacker.

Vår handledare och värdfamilj i ett hämtade upp oss vid busshållsplatsen vi blivit tilltalade att hoppa av vid. Med en härlig brittisk accent och på ett komiskt sätt så förklarade hon att hålla tider inte alltid varit hennes grej.

Väl inne hos värdfamiljens hus så bor kvinnan, hennes 4 katter och 9 adopterande hundar. När vi kom fram så blev vi tilldelade vårt gemensamma sovrum samt vardagsrum. Resten av första dagen så var vi lediga. Tiden bestod av att göra oss hemmastadda och en promenad  med fantastiska vyer  .

Solen sken andra dagen i Carrickmacross. Vid 8 snåret så tog vi dagens första promenad med vår värdfamiljs hundar. Vi tilldelades två hundar och därmed gick kvinnan själv med de 7 andra. Vi lärde oss att hålla koll efter bilar då de har lätt för att köra förbi som galningar, när en bil kör förbi, så stannar vi på sidan. Senare på promenaden så släpptes alla de hundar lösa och tennisbollar kastades för glatta livet.

När vi kommit tillbaka så var det dags för veckohandling, vilket var väldigt spännande då det är ett helt annat sortiment. Efter 4 påsar av mat så begav vi oss tillbaka till bilen som H (kvinnan i värdfamiljen) skjutsat oss till mataffären i.

Dag 3

Dag 3 så började vi förstå vad alla menade med från början när det gäller regn här. Det regnar verkligen åtminstone var 10e minut. Det behöver inte betyda något dåligt för alla då gräset och landskapet håller sig väldigt grönt och fint, men regnkläder är något vi alla behöver här.

De olika shiften började där Melanie började klockan 8-16 (vilket är H vi arbetar med då), och Kajsa 9-17 tillsammans med H’s medarbetare A.

Melanie började dagen tillsammans med H och alla hennes hundar genom att gå på promenad och efter det följde hon med H till veterinären tillsammans med en av hundarna här på ”hundstallet” även kallat ”dog pound” här. De gjorde även en del ärenden i stan och svarade på meddelanden på dator om frågor flera människor har omkring ”hundstallet”. Ett hyrrum som ger extrapengar till ”hundstallet” behövdes sedan städas och sängarna bäddas rena.

Kajsas shift tillsammans med A bestod utav att tvätta bland annat fårfällar med vattenslang noga då det finns tre olika ”avdelningar” av hundar som använder fårfällar i varsin färg. En avdelning där grått är för ”hundstallet” där man kan adoptera hundar och hemlösa hundar kommer in, vita fårfällar för H’s hundar och svarta fårfällar för en de hundar som är på deras hundpensionat här. Därefter var det dags för att göra rent hos geten Gruff som bor här. Han är 5 år gammal och är en väldigt snäll men envis get. Han togs ut och sattes fast genom ett långt band på hans halsband, han kan sedan röra sig runt fritt på gräset. Hans box gjordes ren genom sopning av golv och sedan en avspolning med vatten från boxen och utåt ända till korridorens slut. Boxarna i ”hundstallet” gjordes sedan rena och hundarna fick rent vatten samt hundmat.

Dag 4

Idag är det dag 4 och dagen bestod utav att jobba tillsammans då A är ledig på torsdagar. Vi började dagen med promenad i spöregnet som sedan klarnade upp till sol efter en liten stund. Frukost åt vi sedan och därmed tvättades 5 till fårfällar. Vi matade en labrador retriever i hundpensionatet kallad Marley, släppte ut geten, gjorde rent dess box och Marley’s.

Vårt största projekt här på Carrick dog shelter är att lära en 8 månaders labrador retriever valp kallad Devan saker som är viktigast att kunna. Såsom att sitta, ligga, stanna kvar, gå fint i koppel och även leka som man kan tro är en självklarhet i hans ålder. Devan är inte van att få vara i sin egna ålder då han blev övergiven av sin föredetta husse/matte och hamnade här på ”hundstallet”. Devan ska skickas vidare till England om några veckor då han lättare ska kunna få ett hem där. Tyvärr är det inte lika många som får den ”turen” som honom.

Vi tog en promenad med Devan så att han skulle få börja lära känna oss lite samt vi honom. Med godisbelöningar så har vi redan fått hans samtycke på god väg.

Resten av kvällen så ska vi laga mat och mest ta det lugnt. Ibland kan allt detta på ett sådant här ställe när flera hemlösa och övergivna hundar finns, kännas som att det blir ett hål i hjärtat. Att fler människor inte tar ansvar för ett djur de har utan istället behandlar det på ett sådant hemskt sätt, är helt sjukt för oss som älskar djur så pass mycket. Att adoptera är ett sådant bra val. Kolla jättegärna in Carrick dog shelter på Facebook

 

Melanie och H’s hund Laura.

Kramar, Kajsa Naddumsether & Melanie Nilsson NB16C Realgymnasiet Gävle.

17e November Welgevonden

Welgevonder har köpt några bufflar och vi ska följa med och hämta dem.
Vi åker till en liten by utanför reservatet till ett inhägnat område där man har flera inhägnader för djur. Sam går igenom hur det kommer gå till och sedan får vi gå in vid inhägnaderna som bufflarna befinner sig i, vi går genom en lång gång och kommer till en liten cirkel i mitten av flera inhägnader. En inhägnad är öppen och utan djur, där får vi gå in och vänta.
När alla är på plats skjuter veterinären de fyra bufflarna som finns i en inhägnad med bedövningspilar. När de väl ligger ner ska det tas blodprov, märkas öron och fotas tänder, ena kon ska också ha ett halsband med en sändare i. Vi ställer oss längs ena väggen för att ge plats åt de som arbetar. Två av bufflarna bärs ut på vad som liknar en stor bår i metall och läggs i det lilla utrymmet i mitten av alla inhägnader var ifrån de sedan kommer kunna gå genom gången in i lastbilen.
Vi flyttar oss från väggen närmare en av de sövda bufflarna för att se vad de gör med henne.
Allt verkar okej. Något brakar.
Någon ropar att vi ska springa.
Jag ser inte vad som händer men alla tar sig längre in i inhägnaden.
Vi stannar upp i hörnet. I öppningen ser jag en dörr som flyger iväg tvärs över rummet och något stort mörkt rusar förbi.
Någon ropar att vi ska klättra.
Det ser väldigt svårt ut att klättra upp för stängslet som består av lodräta stockar ihopsurrade med ståltråd men andra försöker ta sig upp och ganska snabbt är jag halvvägs uppe, men ovanför stockarna sitter ståltrådarna för långt isär och jag når inte. Sam är kvar på marken och hjälper folk upp och han puttar upp mig sista biten så att jag kan sätta foten uppe på en stock och jag håller i mig i stocken bredvid som är högre. På andra sidan stängslet finns fler bufflar, uppstressade över vad som händer.
Jag minns inte att jag hör hur allt brakar när buffeln springer omkring, vänder om, stångas, knäcker stockar. Jag ser bara ibland när den rusar förbi i öppningen in till inhägnaden vi är i.
Det känns som en evighet och samtidigt känns det som som att just när vi kommit upp säger de att vi kan gå ned.
Några bredvid mig hoppar ner, jag minns att jag tvekar, när jag ändå tänker ta mig ned inser jag att det är för högt, att jag inte kommer ned själv. Sam kommer tillbaka och hjälper mig ned och puttar mig i ryggen i riktning mot utgången. Pip som satt bredvid mig uppe på stängslet skriker att alla volontärer ska ut. Nu.
Vi går tillbaka till inhägnaden där vi var först, där finns en stege och vi kan klättra upp ovanpå gången vi gick in i, gå över på lastbilen som står intill gångens öppning och klättra ned på marken igen.
Jag minns inte att jag ens ser bufflarna som låg sövda i utrymmet i mitten av inhägnaderna, men vi hade tydligen behövt kliva över dem för att komma ut.
Vi väntar utanför en stund men åker sedan iväg tillbaka till main gate, på vägen stannar vi vid en affär så att vi kan handla. Där vi sitter på flaket på bilen tillbaka till main gate pratar vi först om vad som hänt men vi tystnar ganska snabbt, alla är uppskakde.
Från main gate åker vi sedan till inhägnaden där bufflarna ska släppas ut, ingen vill först lämna bilen men efter stund är vi flera som ändå hoppar av och går närmare för att titta i lastbilen. När de väl släpps ut är vi dock tillbaka i bilen, det syns ändå inte genom stängslet när de springer ut.

Dagen efter berättar greg att buffeln som kom lös inte var en av de som var sövda som vaknat upp som ryktet först gick utan det var en som var ensam i inhägnaden mellan den vi var i och gången vi gick in i. Hon hade varit väldigt stressad och agressiv när de fångade in henne och man hade satt henne ensam i en inhägnad.
Hon kunde inte se ut utan hade bara kunnat höra och känna doften av alla människor som var där. Till slut hade hon fått total panik, rusat in i väggarna och knäckt stockar och sedan sprungit in i dörren som flög av gångjärnen. Hon kunde sedan rusa runt där vi befann oss.
Hon blev ganska snabbt skjuten med bedövningspil och vi kunde då ta oss ut.
Greg säger att det händer saker ibland när man arbetar med och söver djur, även om det nu inte var en sövd buffel som kom lös, men han har aldrig varit med om att de sprängt dörrar så han menar att det var en situation som inte kunnat förutses.
Carmen berättar också att ofta när man arbetar med eller söver ett djur så har man stenkoll på just det djuret för att inget ska hända, men man kan lätt glömma att det faktiskt kan finnas andra djur runt omkring och att dessa också kan bli farliga om man inte har koll.

Som tur var sprang buffeln ändå aldrig in till inhägnaden som just vi elever och volontärer befann oss i och ingen blev skadad.
Så i och med att inget allvarligt hände blir det hela ändå en väldigt viktig erfarenhet för oss.

/Lisa, Elin och Esther, Gävle

Häftig dag

 

Hej bloggen!

 

För länge sen när jag skrev mitt första inlägg så blev det aldrig synligt för er på grund av att jag gjorde det på min telefon, jag kommer publicera det igen vid ett annat tillfälle. Nåväl, det är torsdag kväll och klockan är drygt 21. Jag ligger just nu och tar det lite lugnt i min bungalow.

Igår var det planerat att vi skulle lära oss sjukvård anpassad till Afrikas bush. På morgonen fick vi reda på att det hade blivit ändrade planer. Som jag uppfattade det så hade hon som skulle instruera oss varit tvungen att åka på ett riktigt ärende i stället. Istället skulle vi nu åka till reptilparken, eller rättare sagt Kinyonga Reptile Centre. Efter drygt 50 minuters bilresa kom vi fram och väl på plats fick vi träffa en man vid namn Donald Strydom som blev en förebild för de flesta av oss. Donald var ägare av parken och hade själv byggt upp allt från grunden. Hans engagemang och passion för arbetet de gjorde där gav mig gåshud. Han berättade att de hjälpte skadade reptiler och flyttade på reptiler som kunde vara på fel ställen, till exempel i andras hem. Donald berättade mycket intressanta fakta om ormarna här i Sydafrika. Vi fick även bära en stor Pythonorm på våra axlar och hålla i en tarantella. Dessutom fick vi känna på en levande Snouted Cobra, fast såklart under kontrollerade omständigheter.

 

På kvällen samma dag hände något väldigt intressant. Klockan är cirka 22:00, jag ska gå och lägga mig och går på trä gången i riktning mot min bungalow. I mörkret framför mig ser jag en varelse som liknar en vessla som joggar mot mig. Jag ropar på min rumskamrat Balint som är på rummet och Victor som bor i hyddan bredvid för att de ska kunna se den lustiga varelsen. ”Vesslan” springer nu upp på gången där Balint står och han tar beslutet att stänga in sig på rummet för att förhindra att varelsen ska komma in i bungalowen.  Efter en stund så hoppade ”vesslan” upp på vårt tak och Balint kunde komma ut och kolla på den. Faran var nu över och vi kunde nu gå och lägga oss i lugn och ro. När vi väl är i rummet så hör vi hur varelsen går på taket. Balint påstår ett flertal gånger att han ser en fot av varelsen men jag trodde att han bara inbillade sig. Tillslut tar vi upp en ficklampa och lyser i taket. Det tar bara någon sekund innan vi båda ser ett grått huvud med stora ögon och öron titta fram. Vi båda blev förvånade, hoppade till och skyndade oss ut ur rummet. För att tillkalla uppmärksamhet så ropar jag till Anna Amdbjer som satt och diskuterade med några andra vid logen. ”ANNA! Det är en vessla i vårt rum!” Flera människor kom och ville se den så kallade ”vesslan” och efter många foton och diskussioner så kom vi fram till att det var en Genet och att vi skulle lämna den i fred i några minuter så att den kanske skulle gå iväg av sig själv. Sagt och gjort, när vi kom tillbaka efter en stund så var Geneten borta. Det var en rolig upplevelse som jag aldrig kommer glömma – en riktig Panzi upplevelse.

På återseende, William Dahl 23/11-17

 

11 dagar har gått fort

Hejsan!

Här kommer ännu en liten uppdatering på vad som hänt oss här nere i Sydafrika. Vi har bland annat fått känna på riktigt stekande sol, besökt nya lodger, lärt oss mer om service och hur de bygger upp allt så att de ska fungera. Kan vara allt ifrån personal till att beställa mat, hygienartiklar till rummen eller olika aktiviteter. Sedan var vi fått åka på en safari med ifrån jeep och lärt oss ännu mer om Sydafrikas flora och fauna. Vi påbörjade även igår att bygga en ny ”BOMA” vilket är som ett högt staket format i en cirkel med en öppning så att man ska kunna gå in. Den är till för att man under nätter ska kunna tända en eld och sova där,  då djuren inte vågar och inte kan komma in.

Här kommer lite bilder 🙂

/ Frida Olofsson och William Dahl

10e Nov Welgevonden

Detta ska komma att bli en lång dag.
07.10 åker vi iväg till en slätt, här samlar vi in jord- och gräsprover. Slätten har klippts och gödslats och man vill se om gräset som växer blir mycket näringsrikare – och isåfall skulle man kunna ha fler djur här. Vi gör samma sak på två andra slätter. Vi äter lunch och åker sedan för att leta efter två noshörningar. Vi hittar 7 stycken men inte just de vi letar efter. Vägen börjar leda hemåt men vid 16.38 stannar carmen bilen och lyssnar i radion, de som pratar låter stressade.
”Guys we’re gonna catch a lion!”
Så vi vänder om och åker snabbt åt motsatt håll.
16.57 är vi framme där lejonet finns, hon ligger i gräset vid ett träd men vi ser henne inte. 3 andra bilar är också där, med turister, när lejonet inte syns åker de efter en stund och nya bilar byter av dem. Vi står kvar och väntar på veterinären som ska söva lejonet.
17.13 säger någon på radion att de inte lämnat main gate för att åka hit. Det kommer ta dem minst en timme att komma hit om de åker bil.
18.20 kommer en helikopter.
18.26 på radion ”we’ve got her”. Vi åker snabbt iväg. Men får vänta ute vid vägen eftersom de vill kontrollera att hon är ordentligt sövd.
18.56 vi kör in och parkerar bilen när det börjar bli svårt att köra. Vi hoppar ur och börjar gå mot platsen där lejonet ligger. En kille vid namn Sam möter oss, ”you have to be dead quiet because sometimes stimuli can wake the lions up”.
19.02 vi är framme vid lejonhonan. Killen som mött oss dirigerar snabbt upp allt så att tillräckligt många hjälps åt att bära.
19.11 lejonhonan är inne i transportburen.
19.15 vi börjar gå tillbaka till bilen, som det tar en stund innan vi hittar. Vi hittar först den andra bilen som kom hit och den har kört fast. Vi hjälps åt att få loss den och får sedan åka på flaket bort till vår bil.
19.34 och 19.39 får vi vända p.g.a. elefanter på vägen och ta en annan väg.
20.30 vi kommer hem till campen.

Lejonet vi fångade kommer från ett annat reservat och ska alltså inte vara här, man har försökt få tag på henne i tre månader och nu har man lyckats.

En halvtimme har gjort hela dagen så underbart spännande.

//Lisa, Esther och Elin, Gävle

(Internet har krånglat så vi lägger upp två inlägg nu på en gång)

9e Nov Welgevonden

Dagens uppdrag är ”rhino-monitoring”, så vi åker ut 07.00. Vi ska alltså försöka hitta noshörningar, identifiera den och lägga in informationen om vem vi har sett var och om de är tillsammans med andra noshörningar, huvudsakligen. I början av dagens resa stannar vi vid ett hål, en myrslok har grävt det och carmen säger att de kan gräva tunnlar på upp till 3 km under en enda natt. Vi fortsätter och Efter någon timme stöter vi på några gnuer tillsammans med en antilop. Det är en tsessebee, en art som är ganska ovanlig och den här är den enda i reservatet. Vi åker vidare och stannar vid nästan alla djur vi ser, efter yttligare en timme ser vi djuret vi är ute efter, noshörningar. Det är två hanar, en stor vid namn Dolf och en mindre. Dolf visar sig dominant mot den yngre men inget riktigt slagsmål bryter ut, troligen eftersom den yngre egentligen inte alls är ett hot mot den mycket större och äldre hanen. Vi lägger in vart vi sett dem och åker vidare till två andra noshörnigar lite längre fram på vägen, en hona med en några månader gammal unge. Vi hinner se ytterligare sju noshörningar som vi identifierar samt äta lunch vid en slätt där två av dem befinner sig innan vi kommer fram till en grind mitt i vägen. Vi måste vänta här på att en kille kommer och låser upp, men det tar ett tag. Vi väntar i drygt en timme, men en vilo- och extra matpaus var inte så fel. Dessutom ser vi en stor insekt, den är orangeröd och vit och liknar en spindel, men det är ingen spindel. Det börjar också bli varmt igen vilket är skönt, hittils har det varit 15-18 grader men vi har frusit som om det vore 8. 40 grader och gassande sol blir en ganska stor kontrast mot en mulen dag med 18 grader och blåst.
En bit in på vägen med grinden finns en liten inhägnad med en noshörning. Hon har varit väldigt inaktiv och gått ned mycket i vikt så man har valt att hålla henne instängd en period för att kunna ta reda på vad som är fel. Vi ska ge henne ny mat och städa. Inhägnaden delas av så att noshörningen inte kan komma i kontakt med oss och vi kan gå in och lägga in nytt hö. När vi är ute igen öppnas grinden och vi vill att hon ska gå över till sidan med mat så att vi kan stänga in henne där och städa den andra sidan. Men hon står envist kvar, vi kan inte gå in och vi vill absolut inte stressa henne genom att på något sätt försöka jaga över henne till den andra sidan, så städningen får vänta. Det viktigaste var ju att hon fick ny mat. Vi åker sedan hemåt och hittar på två till noshörningar som vi identifierar. 9,5 timmar efter avfärd är vi tillbaka på campen igen. Det är väldigt intressant med alla djur men vi är trötta efter att ha åkt i bilen hela dagen.

//Lisa, Esther och Elin, Gävle

(Internet har krånglat så vi lägger upp två inlägg nu på en gång)

Första dagarna

Hej alla i läsare, nu är det dags att uppdatera er lite om vad vi fått göra under våra första dagar på Panzi Bush Camp och vår första dag på en annan loge som heter Cheetah Paw.
Vi har på Panzi bland annat fått följa med på olika bush walks och fått se hur miljön ser ut samt lärt oss både om olika djur och växter och hur flertal samarbetar på olika sätt. Vi har även fått hjälpa till med att hugga ner träd och buskar på ett område där de brukar mata djuren.
Just nu befinner jag och Alexander oss tillsammans med tre andra real studenter på Cheetah Paw loge och har lärt oss om lite hur de jobbar med servicen där, hur de fixar/städar deras rum och även fått göra vår egen mat i köket.
Vi hann även med att ta oss ett dopp i poolen och sola lite innan vi började med att laga vår middag.
Dag två på denna Cheetah Paw fick vi lära oss hur man serverar och bemöter gästerna på bästa sätt och fick även träna på att servera de andra i gruppen. Vi fick lära oss om deras bokningssystem och hur de jobbar på effektivaste sätt och hur de tar hand om ekonomin.
Jag och Alexander fick även äran att servera frukost till två gäster vilket var väldigt lärorikt och kul.

De bilder ni ser är lite bilder på vad vi fått tagit del av att göra och vilken otroligt fin miljö vi är omringad av.

/ Frida Olofsson och Alexander Torgé

Dagen med stort D

Godmorgon bloggen, nu är dagen med stort D här!

Efter många dagar av förberedelser och packade är det nu dags att bege sig iväg mot Gävle där Rektor Anna möter upp oss innan vi åker vidare med minibuss mot Arlanda.

Känns som att det var igår vi fick bekräftelsen att vi skulle få åka och nu är dagen här, tiden har gått otroligt fort! Hoppas bara nu att jag inte glömt någonting trots att jag trippelkollat hur många gånger som helst.

Hörs snart igen!

/ Frida Olofsson

Snart åker Gävle till Sydafrika!

Nu är det bara tre dagar kvar tills tre av eleverna som går djurvårdslinjen på Real i Gävle åker till Sydafrika och Welgevonden.

Det känns svårt att ha så mycket förväntningar på resan eftersom vi egentligen inte har en aning om hur saker faktiskt är och fungerar där. Även om man läser en del i förväg blir det ju ändå en helt annan sak att faktiskt vara där. Men att få se en hel del häftiga djur kan vi väl förvänta oss, och vi kommer säkert lära oss och få en hel del erfarenheter som vi aldrig hade fått hemma i Sverige eller i skolan, vilket jag ser fram emot väldigt mycket.   Säkerligen blir det hela en otrolig upplevelse som vi inte lär ska glömma i första taget.

På söndag lyfter planet från Arlanda och sedan väntar ett dygns resande, inget vi kanske ser fram emot sådär jättemycket. Men sedan har vi 22 dagar i Sydafrika som säkert kommer bli spännande och lärorika.

Minneskortet till kameran är tömt, solkräm inhandlad och hatten framplockad ur garderoben, nu ska allt bara få plats i en resväska och så är vi redo att flyga till Afrika och sommaren.

//Lisa, som åker med Esther och Elin, alla från Djurvård i Gävle.