Klättra i berg

Nu är det inte alls många dagar kvar här, bara en ynka dag kvar i paradiset som är Kinyonga Reptile Center.

Idag så åkte jag och två till med Donald en bit bort och skulle vandra och klättra i berg. Det var en underbar upplevelse. Vi kollade på vattenfall och flera olika bäckar och strömmar som gick längst vägen. Vi hittade också in i två olika grottor, en som vi kunde gå igenom, och en som bara var som ett hålrum där det tidigare bott en ål som tyvärr inte längre var där. Donald hade inte sätt den på månader. Under hela vandringen såg vi brända ljus lite här och där, och Donald berättade att det var en del av Sydafrikansk kultur. Det finns personer som sägs kan hjälpa en med vad som helst. Sjukdomar, pengar, karriär, ja allt. Tyvärr så var det väldigt mycket skräp på vägen också, vilket gjorde oss alla ledsna. Jag kan inte förstå varför någon skulle vilja skräpa ned den vackra naturen som finns här, det gör mig vansinnig.

Det var väldigt varm idag, och vattnet gick åt fort på vandringen. Vi åkte hemifrån ca 7:15, och kom fram ca 30 minuter senare. Vandringen var slut vid 11, och det sista vi gjorde var att springa upp för en trappa, efter att ha klättrat/gått upp för hela berget. Enligt Donald så var det tradition att göra så, men han kan ha sagt det bara för att han ville att vi skulle göra det. Hur som helst så var det en underbar upplevelse och jag har många bilder som minne.

Imorgon är sista dagen här, och jag vill inte åka hem än. Det känns inte som att vi har varit här i 2 veckor, men det har vi tydligen. Jag vill definitivt komma tillbaka hit någon gång i mitt liv!

// Nadja

Mindre än en vecka kvar!

Nu är det mindre än en vecka kvar och jag har äntligen kommit igång med att blogga efter att jag inte kunnat logga in.

Vi har haft så otroligt roligt så här långt på Kinyonga Reptile Center. Vi har fått inreda vårat eget terrarium där idag en Gopher Snake fick flytta in. Hon verkar trivas bra så här långt, men vi ska hålla koll på henne för att se om det är någonting som vi kan ändra på och göra bättre för henne. Vi har gått på call outs för att hämta ormar som folk hittat och inte vill ha där. Det kan vara allt från svarta mambor till en pyton. Det är väldigt många här som är rädda för ormar, och helst av allt skulle vilja döda dem. Igår fick vi ett samtal om en svart mamba på en mango farm, men när vi kom fram så hade folket där jagat ner ormen i ett hål och av någon anledning hällt syra där för att försöka få ut ormen. Tyvärr fick vi inte tag på ormen, vi vet inte ens om det faktiskt fanns en orm där. Donald, som är våran mentor här på plats, hade aldrig hört om någon som hällt syra för att försöka få ut en orm från ett hål. Jag var jätte arg hela vägen hem. Jag kan inte förstå hur vissa människor tänker.

Igår så åskade och blixtrade det rejält och vi bestämde oss för att åka runt i regnet och leta grodor och paddor. Även om det var blött så såg vi flera fina djur, paddor, grodor, spindlar och fladdermöss var några av dem. Idag så släppte vi ut en svart mamba i regnet och efter det så drack vi alla varsin milkshake. På vägen dit så såg vi två elefanter, och medans vi gick till stället som vi skulle släppa mamban på såg vi flodhästar i floden, och flera elefanter och ett antal olika insekter. Trots regnet var det väldigt mysigt och spännande att se vilka djur som var ute i regnet.

Jag och två andra åkte till Krueger National Park häromdagen. Det var en upplevelse för livet. Vi såg tre av fem av ”The Big Five”. Våran giude var underbar och gjorde resan så mycket roligare.

Personalen här är så enormt trevliga, och sjukt roliga. Det spelar ingen roll om du är trött, dem gör dagen rolig hur trött du än är. Dagarna är alltid spännande och man gör aldrig samma saker. Det här är så här långt den bästa och mest lärorika resa som jag gjort i mitt liv.

//Nadja, Djurvård, Stockholm

Drygt en vecka i Sydafrika

Nu har det gått drygt en vecka sedan vi lämnade Arlanda.

De första två nätterna tillbringade vi i Johannesburg tillsammans med de andra eleverna från REAL. Vi kom till vårat första boende på kvällen den 24/3 där vi åt en gemensam middag. Den följande dagen turistade vi i Johannesburg, vi hade en grym guide som vi tyvärr inte minns namnet på. Vi fick lära oss om skolupproren, såg en militär bas, tittade på Nelson Mandelas hus och kontor och besökte Soweto towers för att nämna några saker. Vi fick även lära oss om hur staden byggdes upp ifrån början, man kan se skillnaden på staden då det finns höga vita murar runt allt som tillhörde ”de vita”, dessa ställen kallas även idag för ”the white people area”.

Dagen efter väntade en 6 timmar lång bussresa till vårat andra boende här i Hoedspruit.

Alla 9 elever som går häst bor vid stallet (the barn), medans de 8 äventyrarna bor på bush camp ca 10 min här ifrån. De andra bor på Kinyonga Reptile Center ca 30 min med bil från oss.

Vi umgås rätt ofta med äventyrarna, speciellt över lunch men har även Braai med dem varje fredag kväll.

Idag måndag hade vi en lärorik dag. Vi hade Anti Poaching på schemat, vi fick kolla på en 40 minuters film om hur allvarlig situationen är. Var femtonde sekund dödas en elefant i världen och var varje dag dödas 3 noshörningar. Detta för att sedan kunna ta vara på deras horn som i bland annat Kina tros kunna bota cancer osv.

Efter filmen åkte vi iväg till en hinderbana som används av de som försöker hindra tjuvjakten. Denna hinderbana är självklart sjukt tuff eftersom att det kräver uthållighet, smidighet och styrka för att kunna klara av detta farliga jobb i denna värme. Vi och äventyrarna fick chansen att testa på en del av hinderbanan, självklart var det ca 35 grader i skuggan så det var varmt och riktigt jobbigt, men kul!

 

Det var allt för oss, för videor på hinderbananoch massa annat kul, kolla in vår instagram @realsydafrika

Emma Båth, Sandra Madeby Elfving, nb16a, Stockholm

 

Nu börjar Det Stora Äventyret…

…som Richard Olsson säger så tydligt och välkänt i Wild Kids. Lite så kändes det när jag klev av planet här i Sydafrika. Det var varmt och jag var lite stressad över om resväskan kommit fram i säkerhet. Som tur var hade den det, liksom jag själv!

Efter att vi hämtat bagaget på flygplatsen mötte vi Ruben på flygplatsen. En utåtriktad, öppen människa som gav en riktigt förväntansfull och trygg start. Han  hämtade och körde oss till vandrarhemmet där vi bor dessa första två nätterna.

Förberedelserna inför resan cirkulerade mycket kring packningen. Att lämna familj, vänner, husdjur och hem var inget jag lade mycket energi på att oroa mig för. Det känns dock lite udda att vara såhär lugn. Som att jag vet, logiskt tänkande, att jag bör fått någon sorts panik fastän jag inte känner mig så väldigt nervös… Det kanske kommer när vi väl åker till Welgevonden. Då det verkligt stora äventyret tar sin början.

Hej hopp,

/Agnes Lehtonen 🌻

Med minnen i bagaget

Nu är man åter tillbaka i skolbänken. När jag i Juni fick veta att jag skulle få göra denna resa kunde jag inte ens i min vildaste fantasi föreställa mig att jag skulle få vara med om allt det jag fick uppleva. Det är svårt att beskriva denna resa, och ord gör den inte rättvis.

När jag skriver detta får jag upp en bild på näthinnan. Gyllenbrun sand, blå himmel och en strålande sol. Jag tror detta är en bild jag alltid kommer bära med mig. Men det är inte bara denna fantastiska bild som jag kommer bära med mig, utan resan har även fått mig att förstå hur världen ser ut idag. Att se på nyheterna hur tillståndet i ett land är, är inte ens i närheten lika påverkande som att stå mitt i en fattig by och se människorna omkring en lida. Även detta har skapat en bild på näthinnan.

Jag åkte till Sydafrika för att få en inblick i hästnäringen utomlands. Jag fick en hel del nya lärdomar, men det jag tar med mig mest därifrån är ändå hur kul det är att rida. Jag kan ibland känna att mycket fokus i Sverige ligger på att prestera och få resultat, och att anledningen till varför vi håller på med hästar ibland glöms bort. Inspiration har tagits från alla små tjejer som galopperade runt barbacka på ridbanan. Och visst har jag skippat sadeln mer sedan jag kom hem. Sydafrika har fått mig att ta fram 8 åringen i mig.

Om jag fick chansen att åka tillbaka till Traci, Shannon och alla andra på African Dream Horse Safari skulle jag göra detta utan tvekan. Detta är en chans man bara kan få en gång i livet, så om man får den ska man ta den. Kan inte tacka dem nog för allt det låtit mig uppleva.

// Fredrika

 

Sista gången gillt

Hej!

Att det här är sista gången jag skriver här känns lite overkligt, tiden har gått så fort. Från att vi sökte och någon månad senare fick pappret med beslutet att just jag skulle få åka, tills nu känns som en vecka men är egentligen närmare ett halvår. Jag insåg inte från början vad det faktiskt var jag skulle få göra. Att åka utomlands i över tre veckor och lära mig mer om en annan kultur och deras synsätt på mitt absoluta favoritdjur, hästen, är något verkligt unikt. Inte förrns vi landade på OR Tambo internationella flygplatsen i Johannesburg och kände värmen slå emot oss, insåg jag vad jag faktiskt höll på med. Det är annars en för stor grej för att greppa. Att vi dessutom åkte på stipendium gjorde att resan var i princip gratis, vilket i sin tur var nästan för bra för att vara sant. Jag är otroligt tacksam för det.

Jag kan ärligt säga att ett av de bästa besluten jag har tagit i hela mitt liv är att skicka in ansökningsbrevet till den internationella APL, och oavsett hur klyschigt det låter så är det mitt livs resa. Nu, ungefär tre veckor efter att vi kommit hem, kan jag komma på mig själv med att kolla på bilder och filmer från både Hoedspreuit och Johannesburg, och bara känna en tacksamhet för at jag fått uppleva det äventyret. Alla människor på African Dream som jag lärt känna så som Shan, Trace, Ryan, Stellie och den fantastiska personalen med bland annat Shirley, Alfred, Victoria och Oransie. Alla dessa människor gör African Dream till vad det är, och det gör mig så glad att jag fått vara en del av den familjen för ett tag. Inte bara är jag glad över alla som jobbade på projektet, utan jag är så himla glad över alla fantastiska människor jag har fått lära känna. Emelie, Lina, Cia, Jenny och Maja är alla elever som kommer från Realgymnasierna i Gävle och Nyköping, som också var på African Dream Horse Safari förutom mig och Fredrika som är från Stockholm. Såklart är man innan orolig för vilka som kommer dit, tänk om det är nån man inte kommer överens med? Jag och Fredrika kände varandra mycket väl eftersom vi går i samma klass, så att hon också skulle med var en trygghet. Till våran egen förvåning i gruppen så funkade alla med varandra bättre än man kunnat önska, och vi kom otroligt nära varandra snabbt. Jag känner idag att jag på tre veckor skapat fler vänner för livet än jag någonsin gjort förut på så kort tid. Även de andra Real-eleverna som åkte till projekten i Welgerwonden och Panzi träffade vi i Johannesburg på både dit och hemresan, och även här är jag så glad över alla jag har lärt känna. Alla utmaningar och upplevelser vi har varit med har varit fantastiska, och allt för surrealistiska för att kunna beskriva rättvist för er. Allt vi har varit med om känner jag har utvecklat mig som person.

Resan har varit en ständig utveckling för mig, både i kontaktnätverk, personligen samt för min världsbild. Den har gjort mig taggad på att resa mer och få se fler delar av världen än vårat lilla Europa, och jag är så ödmjuk inför att ha fått chansen att göra en sådan här resa så pass tidigt i mitt liv.

Trace och Station, Cia och Lui, Jenny och Gabby, Fredrika och Alloa, Jag och Black Beard, Emelie och Joey, Maja och Fuzzy, Lina och Tau

God Jul och Gott nytt år// Elin

Tiden går fort när man har roligt

Här kommer nu det sista blogginlägget skrivet i Sydafrika.

Lika lite som jag kan tro det så har våra tre veckor nu gått och vi sitter i minibussen på väg tillbaka till Johannesburg för våra två avslutande dagar i Afrika. Jag har själv svårt att se att vår tid i Hoedspruit är över, och att vi nu inte kommer få se Stellie, Trace och Shan igen på ett bra tag, och inte heller alla andra underbara anställda som arbetar på African dream. Vi har haft en fantastisk tid här och jag har lärt mig så mycket, både om Sydafrikas kultur och befolkning, men även om mig själv och hur jag vill leva mitt liv. Jag är så otroligt tacksam för att jag fått den här möjligheten att åka, och trodde aldrig någonsin att resan skulle påverka mig så mycket som den faktiskt har gjort.

Den här veckan har vi gjort allt möjligt, en salig blandning av teori och praktiskt arbete. Vi hade lektioner i horsemanship, vilket är den största byggstenen i hur de jobbar med hästarna här. Det är något jag kommer ta med mer hem till Sverige, compassion och empathy för hästarna som djur och individer. Jag hade även en egen horsemanship lektion för en av inackorderingarna. Eftersom vi också hade filmteamet på plats ett par dagar så blev det en del anpassning kring till vad dessa behövde. Vi filmades både i intervjuer, under arbetsdagarna i olika situationer samt vid våra ridtillfällen och träningar. Filmmaterialet ska sedan användas till marknadsföring och som förberedande material för elever som åker hit i framtiden.

Jag och Carl på en av hoppträningarna.

Veckan avslutades på bästa sätt med en tripp upp i bergen till picnic spot, vilket är en del av blyde river dit man kan åka och bada, sola och njuta av den fantastiska omgivningen. Det tog ungefär 1,5 timme att åka dit, men det gör inget eftersom vägen dit var fantastiskt vacker. Vi omgavs av subtropiska skogar och höga berg, och det som först var en molnig morgon sprack snart upp i en solig dag. Vi åt en supermysig lunch, umgicks med bush camp och svingade oss i repet fler gånger än jag kan räkna. Det var en fantastisk upplevelse och jag är så glad att vi kunde komma dit i så fint väder. Vad vi däremot inte gjort än vid den här tidpunkten var en damswim, alltså att rida barbacka till den lilla dammen en bit bort i bushen och bada med hästarna. Detta gjorde vi därför den här morgonen innan vi skulle åka. Vi fick alla välja vilka hästar vi ville eftersom det var sista ridturen här, och jag red Black Beard eftersom jag blivit förtjust i den 6-åriga frieserkorsningen. Han har en fantastisk personlighet och är så himla go! Det var också helt klart en av höjdpunkterna, trots att vädret var regnigt och mulet. Vi gjorde det till en grym upplevelse!

Tills nästa gång// Elin

Hej,

sista veckan på Welgevonden var as grym och ett väldigt bra avslut, djurvårdsgruppen kom ännu närmre varandra och jag önskar att vi fått några veckor till med varandra. Vi kom också närmre vår handledare Carmen, hon berättade glatt om alla djurarter vi såg, vi fick henne att testa en rad olika svenska godisar och intrudicerade en svensk fika med kanelbullar som jag bakade och kaffe. Hennes respons till vår svenska fika var ”det här vill jag göra varje dag!”.

Det var inte vara vi som visade hur man gör på det svenska sättet, Carmen visade oss ett afrikanskt spel som många leker/spelar, hon tog fram en näve ur fickan, en näve fylld med impala bajskluttar. Hon såg vår förskräckta min och börjar i fnitter och skratt förklara hur spelet går till. Stoppa impala bajs i munnen, sätta sitt saliv på det rejält och sen spotta så långt man bara kunde var definitivt en helt nytt för oss, men vi gjorde det, alla tog en varsin klutt i munnen och spottade. Vi vet fortfarande inte om det är sant eller ett skämt…

Vi kom nära geparder och elefanter sista veckan och det var riktigt spännande, vi har sett nästan hela Big Five under dom tre veckorna där borta men saknade tyvärr leoparden, utan att klaga, vi var otroligt nöjda och glada över att istället sett två geparder som i övrigt är väldigt lik.

Sista dagarna började man känna av separationsångest till att delas upp och lämna Welgevonden, Carmen och de härliga volontärerna vi bodde med. Carmen kramade varenda en och sa att det var dags för oss att åka för att hon inte orkade med mer otur på så kort tid (vi hade väldigt mycket otur med bilen och andra saker, punka och andra delar som lossnade under bilen…). Att skriva detta får mig att sakna allting ännu mer, men jag har bestämt mig för att själv spara pengar och i framtiden åka dit som volontär, jag kände mig inte färdig efter 3 veckor och jag vet nu hur jag behöver förbereda mig bättre för att åka dit med packning osv.

Det sista dagarna i Johannesburg hängde vi i köpcentret hela dagarna och shoppade loss, vi som tillsammans bott på Welgevonden höll ihop i Johannesburg och hela flygresan hem förutom Gävleborna (egentligen Bollnäs*<3) som lite några timmar innan oss 🙁

Jag har under resan blivit bättre på engelska, utvecklat mina djurkunskaper, blivit socialare med människor jag aldrig träffat och bekvämare med att prata ett annat språk. Jag vet att jag vill absolut åka dit igen för gemenskap och kunskap.

Och framförallt har jag fått nya vänner som jag tycker om och bryr mig om, min lilla ankfamilj (vi har ett lager med inside-jokes) och jag är otroligt tacksam att jag fick åka till Sydafrika med just dom människorna!

Hejdå resebloggen, I will miss you Africa❤️

// Jonna

nu är man tyvärr hemma

Nu när jag skriver detta så har jag varit i Sverige i ungefär två veckor. Jag har redan abstinens på att åka utomlands igen och jag är redan trött på de mörka kvällarna. Även fast jag verkligen tycker om Sverige så hade ju inte lite sol skadat. Men om man bortser från att jag redan vill tillbaka till Sydafrika så har det varit en extremt lärorik resa. Jag har lärt mig massa om hur det funkar att vara guide eller jobba på lodge där nere och jag har även lärt mig väldigt mycket om landets kultur och människor.

En av de första sakerna som jag märkte med folket i Sydafrika var att alla där nere är väldigt givmilda och vänliga. Alla som jag pratade med var alltid trevliga att prata med och väldigt förstående. Det var bara en allmänt skön känsla bland folket vilket man smittades lite av. Jag kände mig i allmänhet alltid glad när jag var i Sydafrika. All annan kultur var väldigt lik så som den är i Sverige. All popkultur var nästan identisk och matkulturen var inte likadan men det var inget super speciellt. Så på många sätt är Sydafrika väldigt likt Sverige men samtidigt helt annorlunda. Det är inte som att det är normalt att bli ner stirrad av en giraff när man jobbar i Sverige men i Sydafrika var det inte så konstigt. Jag har under dessa tre veckor sett mer djur än vad jag har gjort på typ 3 år i Sverige. Jag har sett så många vackra djur och så många obehagliga djur, Allt från magnifika och majestätiska lejon till läskiga giftiga ormar i rummet. Upplevelser som detta får en att sätta livet i Sverige lite i perspektiv. Jag var inte så värst rädd för spindlar och insekter innan jag åkte men nu känns alla småkryp som man kan hitta här uppe som misslyckanden i jämförelse med det som finns i Sydafrika.

En annan sak som sattes i perspektiv var hur extremt glad jag borde vara för allt jag har. Jag fick se hur det är att leva i extrem fattigdom så att klaga på alla problem man har här i Sverige är bara mesigt, Faktumet att vi kan klaga är en sorts lyx. Det känns som att den här resan har ändrat mig på ett bra sätt. Jag känner att jag har växt väldigt mycket som en person vilket kommer hjälpa mig genom livet på många sätt. Den här resan känner jag bara e starten på många framtida resor och jag är mer taggad än någonsin att gå ut å äventyra i världen.

Tiden går

Hej, det var ett tag sen. Jag är på Welgevonden och har nu vart här i 2 veckor. 

Starten var lite seg men det var egentligen för vår egen skull att vi skulle hinna komma in i arbetet och förstå hur de jobbar här. Vi åker mycket på safari, letar efter djur och inventerar det djur vi hittar för att de som jobbar här ska kunna hålla lite koll på populationen. Vi identifierar alla noshörningar vi kör förbi och lägger in det i systemet vart de befinner sig och vilken individ. 

Vår handledare Carmen verkar veta precis allting om varenda djur vi ser, vi kan ställa vilken fråga som helst och hon kan svara, hon vill också ha med oss på det mesta som händer, förra fredagen var vi med och fångade ett lejon som inte hörde hemma i det här reservatet men som lyckats ta sig in ändå, så den lejonhonan skickade de tillbaka där hon kom ifrån och vi hjälptes åt att bära henne när hon var nersövd?! Så häftigt minne och en otrolig ”erfarenhet” att ha med sig hem till Sverige.

Vi gör mycket här för olika forskningsprojekt som spindelfällor och klippa gräs på stora fält, jag har tillochmed lärt mig identifiera vissa arters avföring! (Roligare än det låter).

Vi i gruppen samarbetar väldigt bra och kommer överens och har väldigt roligt ihop på dagarna, extra skönt och roligt för mig som kommit ensam från Stockholm att ha lyckats hitta alla som jag åkte med och komma överens. Vi turas om med det lilla internet vi har tillgång till och följer med varandra på kvällen till toan om det är mörkt. Mys mys mys, längtar hem lite efter familjen och vänner trots att afrika levererar fantastiska saker.

// Jonna